Varning för tjej i affekt.

 

Facebook i sig går ju att diskutera i timmar. Vi slits mellan att vi gillar dess funktion som socialt nätverk, endel av oss gillar att hålla koll på vad avlägsna bekanta (som vi aldrig någonsin pratar med men likväl fascineras av) har för sig. Vi tittar på foton, vi delar med oss av våra tankar, bedrifter och fotografier. Vi vill bli bekräftade. Gillade.

 

Samtidigt gillar vi inte alla de rättigheter till våra tankar, åsikter, bedrifter och fotografier som så fort vi delat med oss av dem - inte längre tillhör oss.

 

Här väger vi för och emot.

 

Jag gjorde ju egentligen mitt val redan 2007 när jag registrerade mig. Nu är det försent att göra något åt saken. Allt jag gjort där hittills finns ju ändå kvar. Och jag tänker än så länge inte vara den där personen. Som någon så fint uttryckte det på just facebook: Att stänga ner sitt konto på Facebook är 2000-talets version av att rymma hemifrån.

 

Och jag har alltså valt att hänga kvar. Hänga runt. Och jag stör mig precis som alla andra. På den där tjejen som varannan dag (på sanning) berättar att hon har jobbat och avslutat dagen med en PW(nördig förkortning på det nördiga ordet Powerwalk som betyder att man varit ute och promenerat i rask takt) och nu ska ha kvalitetstid med sin kille. På alla kedjebrev. På alla "Gilla det här om du älskar din mamma". På dom som skryter. På dom som säger A men inte B: "Värsta dagen asså... Fyfan!" men inte berättar mer trots alla kommentarer som "Men gumman, vad har hänt??"

 

Jag stör mig kanske mer än vad jag Gillar.

 

Men jag stör mig i cirka en minut och sen glömmer jag bort det.

 

Det jag inte glömmer bort (Här kommer slutklämmen och själva meningen med hela det här långa ältandet av facebook), det jag verkligen inte KAN glömma bort. Är när de ger sig till känna. Smygrasisterna. Smyghomofoberna. Europas högerextremistiska vindar har sakta men säkert blåsit sig närmre och närmre min vänskapskrets på Facebook. Jag har aldrig unfriendat så mycket som jag gjort under den här hösten. Kalle Anka, Luciatåg och Pickaninny-debatten bidrog starkt och jag har fått bort de värsta ur mitt synfält. För jag orkar inte se dem. Jag orkar inte ta debatten som aldrig leder någonstans. För att de inte fattar hur trångsynta, osolidariska och kränkande de är.

 

Det är alltså inte de extrema som stör mig just nu. Det är de som smyger som är mitt dilemma just nu. De där som inte riktigt står för sina åsikter för att de någonstans är lite smartare än de som skriver saker i stil med "haha, fyfan, snart får man väl inte ens skita brunt utan att det är rasistiskt." ( .................)

Någonstans vet dom att deras åsikter inte är okej. Någonstans vet dom att man inte skriver sådant, för att det är att smutsa ner hela debatten. Men dom är lik förbannat där och smyger på kanten. Och det har börjat smyga fram personer som jag faktiskt vill kunna tycka om. De gillar inlägg som de mer öppet extremistiska personerna har skrivit. De kommenterar och håller med i någon SD-tråd och jag kan inte låta blir att läsa. Jag känner hur jag blir mer och mer intolerant. Jag blir ständigt provocerad. Jag spottar och fräser som en nybadad katt. Jag får lust att skrika och skälla ut dom. Placerar dom mer eller mindre i rasist-facket. Som han som skriver att "Man får säga neger för det har vi alltid gjort och det har inte varit nedvärderande menat" Jag blir verkligen ledsen. Jag vill inte unfrienda honom för han är en sån som jag Vill tycka om. En sån som jag tycker är intressant.

 

Men samtidigt. I mitt huvud råder oro. Oro för allt som händer i världen. Oron som föds ur det som högerextremismen skapat genom historien. Jag känner mig smått paranoid. Som att jag letar efter sympatisörer.

 

Jag vill inte unfrienda honom för jag vet att jag drar förhastade slutsatser om jag efter en statusuppdatering stoppar honom i facket Rasist.

 

Så än så länge får han stanna kvar.

 

Han kanske hajar tillslut. Hajar att symboler och ord som smutsas ned och används i fel syfte inte är okej att använda bara för att man alltid gjort det och för att betydelsen en gång varit annorlunda.

 

Han kanske läser det här: http://linneassprakblogg.com/2011/04/11/varfor-far-man-inte-saga-neger/