Att bo "lite off"
Igår var jag ute hos min vän Anton och hans tjej. En halvtimmes promenix från Västerhaninge. De flyttar snart tillbaka till civilisationen men än så länge får man kriga sig ut dit. Har verkligen fått perspektiv på mitt boende. Tio minuter från tunnelbanan och sedan tio minuter till innerstan är ju faktiskt inte så farligt. Jag har gnällt gärnet sista tiden men nu tänker jag verkligen sluta med det. Även om det är lite jobbigt att gå den där biten i snöstorm så har jag ju faktiskt MIN lägenhet. Som faktiskt bara JAG hyr. I'm a kinda lucky gal.
Och jag har fått världens finaste matta idag, och jag har tvättat och städat och duschat och bäddat och jag mår så fruktansvärt bra just nu. Trots viss bakfylla och sömnbrist. Efter en låååång nattbussresa hem, alldeles för mycket gitarrspelande när vi väl kom fram klockan halv fem inatt så knölade jag nämligen ner mig i Tures säng för att ge plats i min egen säng åt mina andra två vänner som inte orkade åka hela vägen hem till sig inatt. Jag vaknade vid 9 i morse av att jag har kramp i knäna eftersom jag inte kunde sträcka ut benen. När vi vaknade lagade jag thailunch till mina fina vänner och sen hade vi filmmys. Så jäkla trevligt med vänskapliga övernattningar. Sånt gjorde vi ofta när vi var yngre men aldrig längre. Det är verkligen mysigt. Mer sånt.
Nästa vecka är det hjärtedag. Det känner jag är lite smådeprimerande så jag ritade ett kort. Puss på er.
Nämdö och veckoplaner.
I helgen har jag och T varit på Nämdö med hans farföräldrar. Det är så inihelvete fint där. Nästan lite löjligt rofyllt. Vi lekte ute, hängde nere vid bryggan och grillade marshmallows när det blev mörkt. Fina ungen är verkligen världens finaste. Och han verkligen älskar att vara där. Lyllos honom att få växa upp med det stället.
Och nu äre söndag och slut på Ture-veckan. Veckan som kommer ska jag tränatränaträna. Känns dumt att bara träna varannan vecka men jag vet liksom inte hur jag ska få ihop det på något annat vis. Jag har alltid varit en sådan som tränar två gånger i veckan i ca en månad för att sedan ge upp i ett halvår (ett år) men nu är jag verkligen pinsamt peppad. Och det händer faktiskt saker. Byxor blir för stora och vågen visar minus två pannor och det är så sjukt gött. Mår ändå rätt mycket bättre fysiskt. Sist jag kände så var när jag precis slutat äta kött. Men nu är det ännu mer tydligt. Jag känner mig som en slags nyttig icke-Emelie. Skum känsla för att vara jag. Som alltid rökt till och från, ätit onyttig mat och suttit på röven så mycket som jag bara kunnat. Nu gör jag liksom hemmagymnastik som nån jäkla åttiotalsmorsa. Nästan lite pinsamt.
