Sömnlös och i vemod

Hej några månader senare. Min närvaro här är långt ifrån godkänd. Skulle jag fått blogg-csn skulle det ha rykt för länge sedan.
 
 
Så vad händer?
 
Skolan har gått fint. Jag har till och med nailat högsta betyg i min allra första kurs. Känner mig mycket stolt över det. Mindre stolt känner jag mig över bristen på motivation som jag känner inför att komma tillbaka till skolan och skriva uppsatser nästa vecka. Jag är på praktik nu ser ni. I en grundskola på Söder. Det har också gått fint. Jag har haft nior och sjuor och de var precis så läskiga som jag föreställt mig. Nu har jag dock vant mig.
 
Vad som händer mer?
 
Jag har varit i Barcelona och Valencia och träffat fina vännerna som bor där nu.
 
 
 
 
Jag har känt mig rätt så härligt emotionellt avdomnad. Vilket har varit en trevlig grej med tanke på hur mitt humör annars brukar åka bergochdalbana vid den här årstiden.
 
Alla goda ting måste ju dock ta slut någon gång. Den här gången tog domningen slut när T's förskoleledning började knaka. Nästa gång blir det INTE ett aktiebolag som förskola/skola.
 
Här är en bild på världens finaste. Han måtte Icke bli påverkad av det här knakandet. Blir han det kommer jag ryta högre än en hungrig lejonmamma.
 
 
 
 
Övrigt?
 
På lördag ska jag och mina två fina vänner gå en handledarkurs för att den ena ska få lära oss andra att köra bil. Peppen är solklar och fullständig och jag har högt hopp om att jag i framtiden ska bli en exceptionell bilförare.
 
 
 
 
Önska mig lycka!
 

Hej igen

Oregelbundet bloggande verkar vara min grej, så hej!
 
Jag har börjat skolan och wow wow vad kul det är! Livet rent allmänt känns rätt så gött just nu.
Här kommer anledningarna i min favoritform; Punktform!
 
* Jag har möblerat om
* Jag är klar med veckans skoluppgifter
* Jag har precis genomgått världens mysigaste treårsnattning/filosofiskt kvällsprat
 
 
* Jag åker till Nämdö med min fina unge imorgon
* Jag har äntligen köpt en bokhylla
 
 
Ni ser. Ganska trivialt och nulägesuppbyggt men åh vad bra det känns.
 
 
Bjuder även på en artsy fartsy selfie och på en ofärdig drömfångare
 
 
 
 
PUSS!!!!!!!!!!!!!!!!
 
 

Ett tråkigt blogginlägg.

Att ha en blogg och skriva i den... Det är för mycket som händer i livet. 
 
Och det här blir dessutom ett tråkigt inlägg. Vänta bara.
 
Vad som händer i livet?
 
Världen. Barnet, livet i allmänhet, glädjen och sorgen. De underbara sommarnätterna. De svåra sommarnätterna.
 
Jag kom inte in på konstskolan jag sökte. Mitt självförtroende fick sig en liten törn. Nä nu ljög jag. Det var mer en litenliten sticka, som gick att lirka ut. En vän kom hem till mig samma kväll som jag öppnat brevet. Jag var ledsen i ungefär tio minuter och fick en kram. Sen bestämde jag mig för att inte vara ledsen mer, och sen var jag inte ledsen mer. 
 
Jag hade sökt fler skolor. Högskolor. Så hoppet fanns ju kvar. När jag loggade in på antagning.se och fick veta att jag kommit in på en av dom så lät jag tydligen som en glad säl. 
 
Så det blir förhoppningsvis gymnasielärare av mig. I svenska. Och nåt annat awesome ämne som jag inte riktigt bestämt mig för än. 
 
Skolan börjar 26/8 och jag har aldrig varit mer peppad på att få börja plugga.
 
 
Jag flöt omkring på små rosa moln i ungefär en månad. Sen en kväll vände allt, för jag fick reda på två saker som gjorde att alltihop och allting känns åt helvete uppochner. Konsekvensen av det blev en promenad i sanden i det förflutna, och det var ju inte heller särskilt bra. Vilket i kombination med glädjen/peppet/stressen över att jag ska börja plugga leder till att jag är nåt slags känslokaos som jag inte vet vad jag ska göra med. 
 
 
Så nu dubbelsnusar jag. JÄTTEmycket.
 
 
Men så är det i alla fall. Så att... Rolig bloggning blir det nog inget av i den närmsta framtiden heller. Äh.
 
Sa ju det. Ett tråkigt blogginlägg. Avslutar med en bild där jag drar på smilbanden litegrann i alla fall, så kanske det inte känns alltför deppigt, dä här.
 
 
 
Och nä, jag står inte för de himla annonserna som dyker upp i texten ibland. Dom suger. Men man får väl skylla sig själv om man tror att man kommer undan med att tråkblogga gratis. 

Att bo "lite off"

 
Igår var jag ute hos min vän Anton och hans tjej. En halvtimmes promenix från Västerhaninge. De flyttar snart tillbaka till civilisationen men än så länge får man kriga sig ut dit. Har verkligen fått perspektiv på mitt boende. Tio minuter från tunnelbanan och sedan tio minuter till innerstan är ju faktiskt inte så farligt. Jag har gnällt gärnet sista tiden men nu tänker jag verkligen sluta med det. Även om det är lite jobbigt att gå den där biten i snöstorm så har jag ju faktiskt MIN lägenhet. Som faktiskt bara JAG hyr. I'm a kinda lucky gal.
 
Och jag har fått världens finaste matta idag, och jag har tvättat och städat och duschat och bäddat och jag mår så fruktansvärt bra just nu. Trots viss bakfylla och sömnbrist. Efter en låååång nattbussresa hem, alldeles för mycket gitarrspelande när vi väl kom fram klockan halv fem inatt så knölade jag nämligen ner mig i Tures säng för att ge plats i min egen säng åt mina andra två vänner som inte orkade åka hela vägen hem till sig inatt. Jag vaknade vid 9 i morse av att jag har kramp i knäna eftersom jag inte kunde sträcka ut benen. När vi vaknade lagade jag thailunch till mina fina vänner och sen hade vi filmmys. Så jäkla trevligt med vänskapliga övernattningar. Sånt gjorde vi ofta när vi var yngre men aldrig längre. Det är verkligen mysigt. Mer sånt.
 
Nästa vecka är det hjärtedag. Det känner jag är lite smådeprimerande så jag ritade ett kort. Puss på er.
 
 
 
 
 
 

Nämdö och veckoplaner.

I helgen har jag och T varit på Nämdö med hans farföräldrar. Det är så inihelvete fint där. Nästan lite löjligt rofyllt. Vi lekte ute, hängde nere vid bryggan och grillade marshmallows när det blev mörkt. Fina ungen är verkligen världens finaste. Och han verkligen älskar att vara där. Lyllos honom att få växa upp med det stället.
 
 
 
Och nu äre söndag och slut på Ture-veckan. Veckan som kommer ska jag tränatränaträna. Känns dumt att bara träna varannan vecka men jag vet liksom inte hur jag ska få ihop det på något annat vis. Jag har alltid varit en sådan som tränar två gånger i veckan i ca en månad för att sedan ge upp i ett halvår (ett år) men nu är jag verkligen pinsamt peppad. Och det händer faktiskt saker. Byxor blir för stora och vågen visar minus två pannor och det är så sjukt gött. Mår ändå rätt mycket bättre fysiskt. Sist jag kände så var när jag precis slutat äta kött. Men nu är det ännu mer tydligt. Jag känner mig som en slags nyttig icke-Emelie. Skum känsla för att vara jag. Som alltid rökt till och från, ätit onyttig mat och suttit på röven så mycket som jag bara kunnat. Nu gör jag liksom hemmagymnastik som nån jäkla åttiotalsmorsa. Nästan lite pinsamt.
 
 

Pensionärer

 
Vabbar imorgon, vilket minskar stressen över att gå och lägga mig något. Fick en bra idé idag när jag nattade honom så jag har ägnat de senaste timmarna åt att försöka få ner den på papper. Såhär blevre först:
 
Och sen såhär:
 
 
Men den är alltså långt ifrån klar. Slarv ska bli perfektion, golv ska läggas och skuggor ska skuggas och mönster ska göras och den kanske ska färgläggas. Amen ni vet.
 

PrestationsångesteN

Tips till er som nån gång tänkt söka konstskola: Googla inte på andra människors arbetsprover precis innan ni ska gå och lägga er för att ni ska upp tidigt och jobba dagen efter. Nu är jag panikslagen, jätteinspirerad, stressad och har värsta prestationsångesten och kommer ju aldrig kunna sova. Jag är dessutom arg på mig själv för att jag aldrig kan skjuta den där pressen åt sidan och sätta mig och rita. Inte en jävla streckgubbe har jag åstadkommit den här veckan. Blä. Nästa vecka ska jag på gå Vårsalong på Liljevalchs i alla fall. Förra året blev jag astaggad och gick direkt hem och kladdade efteråt. Den känslan vill jag åt. NU!
 
Här är jag i ett sånt där ångestögonblick idag när jag insåg att jag inte kommer klara av att åstadkomma något idag HELLER.
 
Och här e en bild på gofrulle som jag och Ture åt för några dar sen.
Imorgon kommer han hem från Simrishamn och jag längtar så det kliar i kram-armana.  
 
Hejdå.

misslyckat självporträtt

 
Ja inte blev det likt och inte är den ny men den speglar hur jag känner mig idag. Sur, skelögd och lite elak.

förrezten.

Följ min blogg med Bloglovin

Facebookextremism.

Varning för tjej i affekt.
 
Facebook i sig går ju att diskutera i timmar. Vi slits mellan att vi gillar dess funktion som socialt nätverk, endel av oss gillar att hålla koll på vad avlägsna bekanta (som vi aldrig någonsin pratar med men likväl fascineras av) har för sig. Vi tittar på foton, vi delar med oss av våra tankar, bedrifter och fotografier. Vi vill bli bekräftade. Gillade.
 
Samtidigt gillar vi inte alla de rättigheter till våra tankar, åsikter, bedrifter och fotografier som så fort vi delat med oss av dem - inte längre tillhör oss.
 
Här väger vi för och emot.
 
Jag gjorde ju egentligen mitt val redan 2007 när jag registrerade mig. Nu är det försent att göra något åt saken. Allt jag gjort där hittills finns ju ändå kvar. Och jag tänker än så länge inte vara den där personen. Som någon så fint uttryckte det på just facebook: Att stänga ner sitt konto på Facebook är 2000-talets version av att rymma hemifrån.
 
Och jag har alltså valt att hänga kvar. Hänga runt. Och jag stör mig precis som alla andra. På den där tjejen som varannan dag (på sanning) berättar att hon har jobbat och avslutat dagen med en PW(nördig förkortning på det nördiga ordet Powerwalk som betyder att man varit ute och promenerat i rask takt) och nu ska ha kvalitetstid med sin kille. På alla kedjebrev. På alla "Gilla det här om du älskar din mamma". På dom som skryter. På dom som säger A men inte B: "Värsta dagen asså... Fyfan!" men inte berättar mer trots alla kommentarer som "Men gumman, vad har hänt??"
 
Jag stör mig kanske mer än vad jag Gillar.
 
Men jag stör mig i cirka en minut och sen glömmer jag bort det.
 
Det jag inte glömmer bort (Här kommer slutklämmen och själva meningen med hela det här långa ältandet av facebook), det jag verkligen inte KAN glömma bort. Är när de ger sig till känna. Smygrasisterna. Smyghomofoberna. Europas högerextremistiska vindar har sakta men säkert blåsit sig närmre och närmre min vänskapskrets på Facebook. Jag har aldrig unfriendat så mycket som jag gjort under den här hösten. Kalle Anka, Luciatåg och Pickaninny-debatten bidrog starkt och jag har fått bort de värsta ur mitt synfält. För jag orkar inte se dem. Jag orkar inte ta debatten som aldrig leder någonstans. För att de inte fattar hur trångsynta, osolidariska och kränkande de är.
 
Det är alltså inte de extrema som stör mig just nu. Det är de som smyger som är mitt dilemma just nu. De där som inte riktigt står för sina åsikter för att de någonstans är lite smartare än de som skriver saker i stil med "haha, fyfan, snart får man väl inte ens skita brunt utan att det är rasistiskt." ( .................)
Någonstans vet dom att deras åsikter inte är okej. Någonstans vet dom att man inte skriver sådant, för att det är att smutsa ner hela debatten. Men dom är lik förbannat där och smyger på kanten. Och det har börjat smyga fram personer som jag faktiskt vill kunna tycka om. De gillar inlägg som de mer öppet extremistiska personerna har skrivit. De kommenterar och håller med i någon SD-tråd och jag kan inte låta blir att läsa. Jag känner hur jag blir mer och mer intolerant. Jag blir ständigt provocerad. Jag spottar och fräser som en nybadad katt. Jag får lust att skrika och skälla ut dom. Placerar dom mer eller mindre i rasist-facket. Som han som skriver att "Man får säga neger för det har vi alltid gjort och det har inte varit nedvärderande menat" Jag blir verkligen ledsen. Jag vill inte unfrienda honom för han är en sån som jag Vill tycka om. En sån som jag tycker är intressant.
 
Men samtidigt. I mitt huvud råder oro. Oro för allt som händer i världen. Oron som föds ur det som högerextremismen skapat genom historien. Jag känner mig smått paranoid. Som att jag letar efter sympatisörer.
 
Jag vill inte unfrienda honom för jag vet att jag drar förhastade slutsatser om jag efter en statusuppdatering stoppar honom i facket Rasist.
 
Så än så länge får han stanna kvar.
 
Han kanske hajar tillslut. Hajar att symboler och ord som smutsas ned och används i fel syfte inte är okej att använda bara för att man alltid gjort det och för att betydelsen en gång varit annorlunda.
 
Han kanske läser det här: http://linneassprakblogg.com/2011/04/11/varfor-far-man-inte-saga-neger/

Skämsigt.

En kul grej som hände förra veckan, är att jag hittade mina gamla dagböcker från när jag var sisådär 14-18 år. Skrev nästan varje dag ett tag.
 
Läste igenom dem allihop. Bitvis satt jag bara och skämdes över hur skämsig, naiv och lost jag var i mina yngre dagar. Skämdes över vad jag la min energi på, vad jag gjorde istället för att plugga/vara i skolan, att jag var så obeskrivligt omedveten om världen utanför mitt lilla jag.
 
 
Något som var rätt kul att läsa var alla ingående detaljer om mina vänners förehavanden som mitt fjortonfemtonåriga jag tyckte var viktigt att få ner i skriftlig form. Skämsighetsvarning för er också, ska ni veta. Ni som kände mig då! Dessa böcker har jag dock (i en av dem) testimenterat till min goda vän C. Som för övrigt även skulle få ärva alla mina kläder och dela dom systerligt med vår vän J. Det var av största vikt ja. Savannbyxor å hela kittet.
 
 
Dagbokskuriosa:
En gång tappade jag bort min dagbok i en påse på tunnelbanan mot Norsborg. Vi blev jävligt stressade, mina vänner och jag (av ovanstående anledning). Min skola fick ett samtal av en man som hittat min påse (som även innehöll papper med skolans namn på). Jag kom på så sätt i kontakt med min ädle upphittare och begav mig till Alby för att möta upp honom och tacksamt mottaga mina dyrgripar. Han var av äldre upplaga och mycket mån om att jag skulle förstå hans goda gärning i att återlämna min lilla påse. Han lämnade högtidligt över den med ord i stil med "Nu när jag gjort detta för dig, så vill jag att du ska göra detta för mig (konstpaus). Jag vill att du ska läsa igenom den här boken och tänka över valen du gör i ditt liv". Nervöst tackade jag för den lilla boken han överlämnade och pep iväg ner till tunnelbanan. Jajamän. Det var religös propaganda i dess finaste form. Direkt från Vakttornet och Livets ord. Den handlade om Ungdomar på glid. Om det fruktansvärda i sex före äktenskapet. Om ungdomar och alkohol, ungdomar och droger. Om ett det orena liv jag redogjort för i min dagbok helt enkelt. Jag och C låg i en liten skrattande hög och läste högt för varandra. Sen gick vi nog på hemmafest.
 

Absent minded

Efter lite jullov tänkte jag börja skriva här igen. Den senaste veckan har jag jobbat. Kommit igång igen. Faktiskt ganska skönt tro det eller ej. I förrgår köpte jag en kalender för mina sista decemberpengar. Den ska få förändra mitt liv tänkte jag. I dagarna ska jag köpa ett träningskort och yadayadayada börja äta bättre och yadayadayada vila mer på helgerna yadayadayada inte dricka alkohol. Jag hade tänkt börja förra veckan men jag har dålig karaktär och drack rom, rökte massa cigg och var ute och dansade till klockan fem och sen åt jag skräpmat och dagen efter kände jag mig som en säl. På land.
 
Jag har liksom allmänt jävligt dålig självdisciplin och karaktär. Borde la lägga av med det.
 
 
 
Färga håre också.
Jag å Malin drack rom.
Och en ny Barcelonaresa är inplanerad. Booyah.
 

mondayfunday?

Imorgon äre första arbetsdagen på tre veckor. Det känns helt weird. Jag har nog glömt hur man jobbar.
Som tur är har jag fyllt den här veckan med mysiga människor att träffa. Typ varenda dag. Utom imorgon för då ska jag tvätta. Blö.
 
Näe nu ångrar jag mig. Orkar inte skriva något så jag bildar istället.
 
 
Ol man representin'.
 
 
Å här e jag när jag e ångestfylld inför morgondagens arbete. Slutt.

Förra åre ni vet

 

2012.

 

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut? 

 Jag skrev på ett förstahandskontrakt på en lägenhet. Det är nog det största och viktigaste.  

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?  

Japp!  

Dog någon som stod dig nära?  

 Nej, inte som stod mig nära. Men som stod någon nära som står mig väldigt nära.  

Vilka länder besökte du?  

Bara Spanien, Barcelona. Men det var kung.  

 

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?  

Ja, en utbildning som tar mig framåt istället för ett jobb som håller mig på plats.  

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?  

Valborgsmässoafton/första maj när allting var så främmande bekant.  

Vad var din största framgång 2012?  

Att jag är singel och kan vara det utan att få ensamhetsångest hela tiden.

Största misstaget?  

Jag har gjort många små men inga jättestora.

Bästa köpet?  

Fleecefodrade strumpbyxor. Jag hatar verkligen att frysa.  

Gjorde någonting dig riktigt glad?  

Ture. Alla underbara bästa kommentarer och kramar och pussar.  

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?  

Somebody that I used to know - Gotye, Miss Li- 1:a gången

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?  

Gladare tror jag. Hellre halloumi ensam än gröt tillsammans. Samtidigt sjukt mer ledsen på samhället och

människorna runt omkring oss.

Vad önskar du att du gjort mer?

 Tränat och levt mer hälsosamt. Målat mer.  

Vad önskar du att du gjort mindre?  

Svullat, deppat, surat och tjurat, haft prestationsångest.  

Blev du kär i år?

 Ja det kan man väl kanske säga.

Favoritprogram på TV?

 Torka aldrig tårar utan handskar, Historieätarna, Girls och Game of Thrones  

Bästa boken du läste i år?

 Erica Jongs Rädd att flyga. Så jäkla bra!  

Största musikaliska upptäckten?  

Lana Del Rey. Helt klart.  

Något du önskade dig och fick?  

En perkulator i julklapp, så nu dricker jag äntligen riktigt kaffe på morgonen. Jäs.  

Något du önskade dig och inte fick?  

A, en eltandborste.  

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

 Drack vin och käkade hämtpizza med ett tiotal kompisar. Det var fint.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

 Ja, lite extra cash eller att någon erbjudit mig ett sjukt bra betalt extrajobb så jag hunnit måla mer.  

Vad fick dig att må bra?  

Mina obeskrivligt bra jävla kompisar. Världens bästa lilla person som just nu ligger och snarkar några meter från mig. Att lyckas borra i betong.

Vilken kändis var du mest sugen på?  

Mother of dragons och Khal Drogo. Tillsammans.

Vem saknade du?  

Johanna som bor för mycket i Umeå hela tin.  

De bästa nya människorna du träffade?  

Åh, javeeene. Men flera stycken som e jäkla bra. Paulina tillexempel.  

Mest stolt över?  

Att jag kommit över min singelpanik.

Högsta önskan just nu?

 Att jag ska få ihop mina arbetsprover och komma in på konstskola till hösten. Dör annars.


Ornithophobia

 
Jag fick en duva i skallen idag.
 
Den flög och liksom tappade balansen (om man kan göra det när man flyger) och vinglade (om man kan göra det när man flyger) in i mitt huvud när jag och T var i högdalen. Den träffade ganska hårt och mitt hår luktade äckelpäckel efteråt. Blev galet äcklädd (äcklad och rädd) men lyckades typ förtränga det tills nu. Typ fem timmar senare. USCH!
 
Eftersom att det är 1a januari idag så tar jag det dessutom självfallet som ett dåligt tecken på hur resten av året kommer se ut.
 
 
Lite såhär kanske.



Emelie. 24 år. Bor med min 2åring söder om söder. Jobbar på söder. Brinner och glöder. He-he-he-heeeeh

merommig

Min profilbild

RSS 2.0
Ladda ner en gratis bloggdesign på www.designadinblogg.se/gratisdesign - allt om bloggdesign!